Vi har ju aldrig mötts innan första gången vi möts, inget konstigt med det. Men sen finns det dem människorna man pratar dag in och dag ut med, delar hemligheter, fördriver tiden tillsammans med. Allt är som det ska förutom den där väsentliga detaljen att man aldrig mötts innan. Det är lite läskigt, man vet inte riktigt om man ska bryta den osynliga muren och fråga. För det är väl inget konstigt med att fråga en person man känner sig nära med om hen vill träffas? Det är få dagar som rinner förbi utan att jag pratar med Frida på sms, snapchat, instagram, twitter eller vad det nu kan vara. Ändå har vi bara träffats en endaste gång. Men hon känns som en av mina närmsta vänner och det gör ont att hon bor så långt bort.

Det är något magiskt i att ha personen man känner så väl framför sig. Det finns en riktig människa, av kött och blod, bakom skärmen. Plötsligt har jag vänner som tycker det är kul att fotografera och bli fotograferade. Plötsligt har jag vänner jag har mer gemensamt med än dem i min klass. Och det känns så bra. Samtidigt känns det lite skamligt att vi lärde känna varandra på grund av att vi började kika för över ett år sen. Inget jag går runt och pratar om, inget jag säger till mina föräldrar. Men jag tackar ändå mig själv som vågade. Människor berikar livet, så är det bara. Jag råkar leva i en tidsålder där jag träffar fler nya människor dagligen på internet än i verkliga livet och det här är mitt sätt att anpassa mig.

 

Här får ni lite hemliga bilder på mina vänner jag träffade tack vare <3internet<3. Jag skriver inte rakt ut men jag tror ni kan lista ut själva.

 

 

Nu lämnar jag er med den självklara frågan, ni känner mig och jag tror mig känna några av er eftersom jag läser igenom alla bloggar som kommenterar, skulle ni våga träffa mig?