Oh Runaway Searching for what's inspiring in life

2012 - ett musikår

2012 blev året då jag gick på flest konserter. Det började med Avicii, som inte alls är min musikstil. Dock spelade han Teenage Crime som är en av mina favoritlåtar och det var fint. Konserten var rutten, insläppet blev försenat så vi fick så och frysa förskräckligt mycket och en plattform rasade. Jag tog en bild på hålet och lyckades sälja till Aftonbladet.
 
Jag gick på LMFAO mest för kul och det var väldigt roligt att se på. Uppblåsbara zebror flög runt lite här och var och allt var allmänt wtf-roligt.
 
 
Sen blev det dags för Way out West. Min första festival och tre dagar fyllda med konserter och fotograferande. Bäst artister på festivalen var Florence + the machine, Bon Iver och The Black Keys. Men I Break Horses hade bästa spelningen.

 
Den 19 augusti var det äntligen dags för min första Kent konsert. Exakt en vecka innan hade vi mött dem på McDonalds påväg hem från gbg och jag hade på mig en t-shirt där det står my lazerkittens will destroy you och jag såg att Jocke Berg läste på den. Konserten var regnig och lerig och dem spelade inte Kevlarsjäl. Men det ägde ändå för det är Kent.
 
 
Den 30 augusti skolkade jag från skolan för att köa till Coldplay. Världens bästa Coldplay. Vi hamnade långt fram och Marina and the diamonds var förband. När dem väl klev in på scenen var det färger och ljus och fyverkerier överallt. Jag dog lite. Det var helt fantastiskt. Ni som var på den konserten förstår. Det flög stora ballonger fyllda med konfetti över publikhavet och Chris Martin sprang runt överallt och det lyste olika färger krings folk armband överallt. Musiken, framförandet, rekvesitan. Den bästa konserten jag varit på. Det blir nog svårt att klå det.
 
I november såg jag Markus Krunegård en söndag på cirkus. J2 hade målat sina ögonlock glittriga och jag hade paljetter på mina naglar. Det var skönt att dansa sig iväg för en kväll. Allra finast var det när jag och J2 bildade någon slags miniring när vi dansade till Hollywood Hills och jag inte brydde mig om något jag bara levde mig in i musiken.
 

I slutet av november mötte jag upp Fannie vid slussen och vi gick på Urban Cone vid Kägelbanan. Det var en bra konsert, bra och mysig.
 
 

2012

Kan inte riktigt förstå att det faktiskt är årets sista dag idag. Om några timmar trillar vi över på den andra nya sidan. Jag längtar efter nytt. 2013 är en tom och oläst bok vi har framför oss och vi kan ändra handlingen hur vi vill. 2012 är fylld med bläckskrift i framgångar och motgångar och fina och fula stunder. Ett nytt år är egentligen ingen större sak, det är ju endast något vi själva kommit på. Men det blir en markör, en viktig markör.

För ett år sedan lovade jag mig själv på nyårsafton att ha riktigt roligt så att jag mår bra och att lära känna nya intressanta vänner. Och vet ni, jag har lyckats. Tror jag kör på samma nyårslöfte igen.
 
Jag har utvecklats, jag har mognat, jag har blivit gladare, kreativare, roligare, duktigare, bättre. Och jag har skrattat.
 
För att summera mitt år bildligt får ni här en liten tur bland kamerorna ikring mig, inte den jag ser allting genom.
 
 
Vintern var äcklig.
 
 
Blått hår, blev kallad kommunist vart jag än gick.
 
 
Våren var fin fast jobbig. Var ute på äventyr rätt så ofta.
 
 
Begav mig ut med J2 i en kundvagn framför mig och letade efter kameler en fredagskväll. Vi hittade dem! Dem var stora och väldigt roliga. En cirkus hade tydligen kommit på besök.
 
 
Summering av hela året: den extrema viljan av att resa iväg ensam långt bort.
 
 
Om min tunga ser gul ut är det för att jag precis tagit en halstablett med smaken av citron.
 
 
Är så glad att jag fått fota detta år. Är så glad över att det känns som att min kärlek för att fota växer sig större för varje dag som går. Är så glad över att ni ger mig beröm här när jag lägger ut bilder jag tagit. Det värmer ända in <3
 
 
Dansade.
 
 
Blev fotad.
 
Bilder tagna av: J2, Fanny och Viktor.
 

April maj juni

 

April minns jag inte ett dugg. Jag tror att det var likadana skoldagar på varandra och väntan på sommaren. Och en eftermiddag vid Kungsträdgården och glass på söder.

 

 

Maj var bättre. Maj var tunnare kläder och ljummare luft. Maj var ensamma promenader och brev från hela världen. Jag fotade Fannie som rödluvan för en skoluppgift precis i början av månaden och bland dem sista dagarna gick jag en dag ut med Greta och Becka och fotade på en äng som var mer sommar än vår. Jag mådde bättre i takt med att det blev vackrare ute, jag blev gladare.

 

 

I juni slutade vi skolan och plötsligt gjorde jag inte mycket mer än att sova och umgås med min dator. Jag läste mycket och köpte en spetskjol. Jag följde med Amanda till Svartlöga och vi såg solen gå ner och sen upp från en klippa årets längsta dag.  Ser jag tillbaka på mitt bildarkiv i datorn inser jag att jag fotade mycket. Vädret var vackert och jag hade mycket tid. Juni var bäst hittills i år.


 
 

De tre första månaderna

Januari var helt åt helvete. Det mesta var ihåligt och frostigt och jag räknade oftast bara ner dagarna till våren. Dock vägde en långpromenad i yrsnö och kvällar framför Nalles blå hus hos en vän med väldigt bra musiksmak upp lite. Men bara lite.

 

Februari var kallduschar och ångestfyllda promenader som kunde sträcka sig över två timmar i skogen. Jag letade ständigt efter förändring i naturen, jag ville se den växa sig starkare och varmare. Jag började blogga här. Jag lärde känna två personer som betyder mycket för mig idag på ett underligt vis. Det ännu mer underligare är att dem inte hade något som helst samband till varandra förutom mig, men en dag satt dem i samma klassrum med tre år i gymnasiet framför sig.

 

Mars var skit. Mars var självdestruktiva tankar, dystra Kentlåtar och slask.  Mars var längtan efter sommarfestivaler och bara ben. Mars var en lång kväll på taket där problem trasslades isär med J2 och ord som lyftes mot himlen i takt med att dem lämnade våra axlar. Jag tonade mitt hår blått och fyllde 15.

 

 

 
Januari: fotade Greta mot den vita väggen i Tanjas rum och lekte med ljus och skuggor.
 
 
Februari: tog en kall promenad en klar dag med J2 och vi förfrös cirka allting.
 
 
Mars: den första vårdagen var jag och Amanda "sjuka" och vi gick ut i skogen och fotade och lyssnade på Håkan.

 

Seven Devils

 
Två bilder Viktor tog på mig igår
 
Anteckning 239
 
28 dec 17:14
 
Kloten på himlen som korsar varandra
 
Naglarna som skrapar mot snöns krispiga yta
 
Glittret när ljuset bryts i iskristallerna som lagt sig som ett täcke framför mig
 
Månljuset som leder mig framåt men inte hem
 
Och min skugga är borta
 
***
 
Sånna anteckningar finns det många av i min mobil. När händelser är så vackra att det bildas tankeglitter i huvudet och jag måste skriva ner det. För en timma sedan var jag påväg hem från Becka och valde att gå omvägen genom skogen för att kunna se månen bättre eftersom att den lyser så vackert ikväll. Jag tappade bort mig, jag såg ingenting. Jag lyssnade på Florence + the Machine för det är världens bästa musik att lyssna på när det känns som att man går runt i en saga. Kloten på himlen som korsar varandra är flygplan, sånna finns det många av på himlen där jag bor. Naglarna som skrapar mot snöns krispiga yta var när jag satte mig på huk för att känna på snön som var torr och kall. Jag började riva i den, gräva ner mina fingrar i den. Glittret när ljuset bryts i iskristallerna som lagt sig som ett täcke framför mig var när jag stod som förstenad ett långt tag förtrollad av månen. Ni vet, när man kollar riktigt länge för att kunna urskilja dem svaga konturerna. Sen kollade jag ner på snötäcket och rörde på huvudet och det var som när havet glittrar en semesterdag. Månljuset som leder mig framåt men inte hem var när jag kommit bort från allt ljus från familjevillor och gatlyktsken. Jag kunde urskilja grenar framför mig och månljuset lyste upp snön som liksom lyste dovt kallt, men jag visste inte vart jag var. Jag fick treva mig fram. Och min skugga är borta, jag var helt lämnad åt skogen.

I was a heavy heart to carry

 
Revben och snö som växer kring benen när man går och gör strumporna blöta. Gåshud när blodet stillnar i ådrorna. Granris som river mot huden. När vinden ruskar om träden och snö rasar i en annars öde skog. Det blir som ett dån. Det blir som när man ligger gömd under täcket och varje hjärtslag exploderar i öronen.

bruised orange

 
Snö. Är fascinerad, inspirerad, kär och också sur på den. Bilder på mig av Amanda, ifall ni vill se hur jag går klädd när jag pulsar fram i snön. Planerar photoshoot för i morgon och det pirrar lite i magen.

Amanda

 
Vi har frusit kring fingrar och tår och skrattat oss ner för pulkabackar. Vi har vandrat genom yrsnö. Vi har druckit te i en soffa och sett på barnfilm.
 

 

Att ändå vilja ha mer

Lyssnar på Elliott Smith och ligger på golvet. Snön vill liksom aldrig sluta falla, det är som regn. Till höger om mig ligger min kamera, jag kramar den i handen, drar med tummen över avtryckaren. Till vänster ligger en hög med böcker. Är det här livet som femtonåring? Att känna mycket, starka intryck som blir så intensiva att dem liksom tar upp ens hela existens. Att känna brist på känslor när man borde känna något, vad som hellst. Att  veta vad man vill men inte hur man ska kunna lyckas. Att ha det bra men ändå inte vara nöjd. Att bli äcklad av sig själv för att man vill ha mer.
 
I höstas läste jag The perks of being a wallflower (läs den!) och blev så himla glad när jag fick reda på att det fanns en film också. Se den se den se den. För den är helt underbar och definitivt bland de bästa filmer jag sett, ja enligt mitt tycke är den till och med bättre än boken. Ett litet jullovstips.
 
 
Bild av Viktor

Ett god jul inlägg

Vi klarade oss ända framt till jul. I år igen. Genom 365 dagar fyllda med både skit och braigheter. Tyvärr känner jag inte minsta julkänsla men julen är riktigt trevlig trots det. Önskar mig iväg från Sverige till ett land långt borta tillsammans med endas mig, min kamera och ett skrivhäfte. Det är bara 900 dagar kvar tills dess, och jag vet med mig hur snabbt tiden går vilket gör mig pirrig i magen. Så långt kvar är det inte. Snart kan jag skymta det vid horisontlinjen. Tills dess ska jag ha det riktigt jävla bra så tiden går fort. Och det ska ni också ha, ni ska ha en trevlig jul och dagarna efter det ska ni också ha det bra. Nu ska jag hjälpa mamma med fika och vara en snäll dotter. 
 
God jul!
 
 
Såhär går jag klädd förresten.
 

Hm?

 
Har spenderat eftermiddagen med att försöka fixa en fin bloggdesign. Det har inte gått bra alls. Är frustrerad och irriterad på min totala lack of kunskap vad gäller kodmallar och konstiga tecken hit och dit. Kan inte allt bara vara fint från början. Jag har velat skapa en blogg väldigt länge där jag skriver på engelska och har stora bilder och riktar mig mot mer människor. Min blogg just nu är liten och mysig och trevlig och jag skriver för er och så vill jag ha det. Jag läser era kommentarer noga och klickar mig alltid vidare om en blogg är länkad. Så jag vill driva båda bloggarna parallellt. Kändes extra aktuellt nu när jag inte längre vill posta bilder på instagram då dem tydligen har nya användarvillkår som ger dem möjlighet att sälja vidare ens bilder och massa annan skit. Tror ju inte riktigt att dem skulle göra det men vill inte längre vara där, är så besviken på vad det blivit. Om någon skulle ha kunskaper, minsta lilla, om hur man fixar en bloggdesign så snälla hjälp! Jag är som en strandsatt val. Jag skulle vara förevigt tacksam, se det som välgörenhet. :-)))))))))) kram
 

Jag brinner

Har sprungit i mitten av gatan och delat den itu.
Har sprungit med händerna mot himlen och fångat snöflingor.
Har skrattat för att det kändes bra.
Har lyssnat på musik som exploderat och imed det har jag också exploderat,
ensam men med världen bakom mig.
 
Jag brinner.
 
Förstår ni hur frustrerande det är att inte kunna ge sig av när man behöver det endast pågrund av min tid på jorden.
 
 
 
 

Julklappar

 
Det är ju mindre än en vecka kvar tills julafton. Lite läskigt hur tiden har runnit iväg så fort. Jag har hunnit fira jul med minna vänner (det här har jag fått i julklapp av dem: ett kort på Stålis aka ökänd elak katt som tillhör Fanny, en kokosnöt, en diskborste som ser ut som Elvis och fula souvenirer från Spanien) och tagit farväl till dem som nu åker/åkt iväg långt bort till solen.
 
Såhär ser min julklappsönskelista ut:
 
1. En biljett till Australien/Nya Zeeland
2. En biljett till någon annan stans
3. En harpa, marimba eller xylofon
4. En systemkamera som också går att filma med
5. Pengar på mitt resesparkonto
 
Kommer möjligen få den sista.
 

Bilder från soliga dagar

 
Det finns små trådar i mitt huvud som börjat glöda för dem är fyllda med ideer. Ord som behöver skrivas ner på pappret och bli något större, en berättelse. Jag tänker fylla de dagar jag har framför mig med skrivarpass för det måste ut. Först måste jag bara reda ut trasslet, för ett trassel är det. Det är kaos av ideer och händelser och människor och karaktärer. Min vision är oskarp men jag vet att det är en sommarberättelse. Finns det någon mer som tycker om att skriva? I så fall, hur finner du berättelsen och inspirationen? Hur finner du skrivaro och hur länge skriver du? Det vore kul att få veta :-)
 
Ps. den fyrkantiga bilden på mig, den där jag går ut i vattnet och bilden där jag håller i min kamera är tagna av min mor. Den näst sista är tagen på mig och J2 efter the royal concepts konsert av Amanda.

Spindelnät

 
Ser igenom mina bilder i iPhoto och inser att det är så många bilder med sorgsna karaktärer. Jag har funderat över det och har kommit fram till att det är den delen i mig som finner det hjärtskärande och sorgliga vackert som vill uttrycka sig. När någon dör ung är det fruktansvärt hemskt men vackert på något sätt. Det svarta blir fascinerande, lite som ett spindelnät. Själva nätet glittrar i solen och praktar med ett avancerat konstverk där man kan betrakta trådarna och dess strukturer oerhört länge, men det är fortfarande en mordfälla. Döden skimmrar. 
 
Mina bilder syftar inte på döden direkt, men jag låter mina karaktärer vara något utstötta själar. När jag fotade Greta i bilden ovanför sa jag åt henne att leva sig in i rollen som en rådjursflicka som lämnats övergiven i skogen och bara kommer ut när det regnar. Hon är skygg och lever på så lite dagsljus att det får hennes instikter att bli likt djuriska helt övertagande. Det är just det vackra, det farliga och det djuriska som förför mig och får mig att vilja skapa. 

En såndär dag man vill spara i en ask

 
Idag har varit en spännande dag. Jag har sprungit runt bland utställningar på Naturhistoriska riksmuseet med Viktor som fick vara min fotomodell of the day och förevigat det hela med min kamera. Det ser mysigt och kul ut, och det var minst lika mysigt och kul.

 
Viktor hade också sin kamera med sig.
 
 
Vi var ute i rymden.
 
 
Och till Nordpolen.
 
 
Såhär såg jag ut förresten.
 
 
Fjärilar.
 
 
Och montrar med djur.
 
 
Vi hittade ett rum med kristaller och kristallkronor.
 
 
Och ett rum där det blåste och det kom konstiga ljud och en film om klimatet.
 

Julmys

 
Igår hade jag och mina vänner vår årliga julafton. Greta kom utklädd till tomtenisse, själv klädde jag mig i glitter. Resten klädde sig i myskläder.
 
 
Becka var väldigt söt och hade med sig kryddig glögg.
 
 
Jag hade på mig glitterstrumpbyxor från hm och vippkjol.
 
 
Fanny var sjuk i soffhörnet.

 
Jag hade silvriga glitternaglar och en silvrig glittertröja som jag snott från min mor. Jag har fått flera frågor om vart jag fått den ifrån och min mamma köpte den under sin bilning i usa i tjugoårsåldern. Den är troligtvis köpt i San Francisco. Ni borde kunna hitta liknande på Beyond Retro!

Och vi dansade och flög runt

 
Ps. alla bilder är inte tagna av mig, kameran flög runt lite hur som helst. Jag är hon i silvertröjan och Greta är utklädd till tomte.

Vad hände med instagram?

Jag har försvunnit från instagram dem senaste veckorna. En dag kände jag bara ingen lust till att logga in, så jag sköt upp det och sköt upp det igen. Jag är så ledsen över vad det har blivit. När jag började för ungefär 1,5 år sen var det en liten och mysig app där man kände samhörighet med fotointresserade människor mestadels från USA. Tro det eller ej men bilderna på popularpage var faktiskt fina bilder tagna av användarna själva. Vad hände sen? Instagram växte och alla dessa jobbiga människor som annars hängde på facebook kom över till instagram och någon slags followers-hets startade och överallt finns nu övertaggade bilder och kommentarer om att man ska följa personen. När facebook sedan köpte upp instagram blev det dödsstöten. Från att ha varit som en skön konsert med härliga människor som var där för musiken med nått litet indieband blev det plötsligt en arenakonsert där alla skriker och trängs och knuffas och folk svimmar. Precis så känns det.
 
Om det finns något jag avskyr så är det girighet. Jag tycker att det är jobbigt när folk ska jämföra sig själva för att kunna känna att dem är bäst. Jag hatar när folk springer runt efter prov och ska jämföra betygen med alla, trots detta gör jag det ändå. Jag hatar när folk vill ha tusentals followers på instagram när det dem lägger ut inte är särskilt uppseendeväckande. Dem har ett konto för att ha många följare, inte för att dela med sig av det dem skapar. Om det ens är deras egna arbete. Du gör precis som alla andra och förväntar dig att bli känd för att du älskar uppmärksamheten. Detta äcklar mig, trots det väljer jag att vara en del av det hela. Det finns nog inget som är så häftigt när någon är riktigt duktig på något med inte skryter om det.
 
Jag ska nog leta mig tillbaka till mitt konto snart och börja posta bilder snart igen. Det har trots allt gett mig otroligt mycket glädje i form av många nya bekantskaper, utökat fotointresse och denna blogg.
 
Ps. i denna text syftar jag på mitt "stora" instagram konto där jag heter runaway. Annars använder jag instagram dagligen från mitt "personliga".

Hålla andan

Har skaffat mig en liten tradition att krypa upp i vår stora röda soffa varje kväll och läsa. Det är skönt, så rofyllt. Tyvärr känner jag ingen ro alls i kroppen, och ingen julstämning heller. Känner mig mest som en stor klumpig plastbit utan känslor. Lyssnar på cheesy låtar med the script och känner mig yngre och förälskad tills musiken tar slut. Funderar på att gömma mig under ett tungt täcke tills hela julen är över och deppiga januari/februari/mars kommer och jag kan få ligga under trädkronorna i skogen och lyssna på bon iver och känna mig krossad utan att känna dåligt samvete. Som att hålla andan.
 
Glad lucia förresten!
 

Fönster

Den allra vackraste höstdagen då solen sken in mellan grenarna och fick världen att lysa i gult och rött samlade jag på mig dem finaste löven. Länge har dem legat i ett hörn på skrivbordet, torra och ledsna tills jag hängde upp dem i mitt fönster. Det är lite som att ständigt falla, eller ligga på skogens golv när jag ser på dem.
 

När änglar gråter

Flickor och pojkar, ni är vackra. Ni är så vackra att änglar gråter när ni behandlar er själva destruktivt. Ni är så vackra att det skär i hjärtat av att se era granskande blickar gå i krig med era kroppar och det som finns innanför skalet. Ni är så vackra att ni krossar sommarens ben och låter höstens sakta pest istället bre ut sig över era liv när ni går över era gränser.

Jag vill bara säga att hur mycket självhat ni än riktar mot er själva för att bli bättre kommer ni aldrig nå så högt som när ni bestämmer er för att skriva på fredsavtalet med er själva och istället fokusera på att leva istället för att fokusera på att ”fixa något” och sedan tro att livet kommer bli fantastiskt. Jag tror att vi alla varit där, kanske skrapat på ytan eller fallit ända ner i bottnen. Jag tror att det är tack vare det som jag mår så bra idag, och kanske krävs det att man mår riktigt jävla skitdåligt för att man ska kunna uppleva dem där fantastiska stunderna i livet och kunna förstå att det är dem man sparar alldeles extra länge.

Denna text är en motreaktion till vårt samhälle. Jag blir ledsen, sur och arg över att vi har ett ord som heter kroppsideal och vad det står för. Jag blir ledsen när folk pressar sig själva och mår dåligt. Jag vill göra något åt det, men å andra sidan är det ett så pass jobbigt ämne att jag inte heller vill lägga mig in i någon annans liv. Jag älskar min kropp för den är världens bästa. Tack vare den får jag uppleva livet och det älskar jag den för. Jag är frisk. När jag ser mig själv i spegeln älskar jag vad jag ser för det är jag, det är mina ben som håller mig uppe och det är min fantastiska kropp som jag får bo i. Om jag kunde skulle jag ta bort alla jobbiga tankar och krav som finns, jag skulle ta bort alla dåliga självkänslor och självförtroenden. Om jag kunde skulle jag få alla att inse att dem är bäst och att livet är en underlig resa som man ska göra det bästa av för det är en enkelbiljett som varken kan sparas eller återupplevas. Se livet som ett blankt papper, ni har en penna och er fantasi. Vad som helst kan ske.

 

Det allra bästa är att det faktiskt är så.

Holocene och nakenfötter

 
 
Såhär såg det ut när jag fotade Fanny i lördags. Videon är mest ett test för att använda min familjs videokamera och iMovie första gången. Att skapa rörliga bilder till musik har funnits i mitt huvud väldigt länge, så det var kul att äntligen få göra det i praktiken. Nu drömmer jag mest om att göra ett ordentligt projekt, kanske med än bättre kamera.

Kyla

Är precis hemkommen från en snabb och kall fotografering i skogen med Fanny. Skakar och huttrar fortfarande och försöker värma upp kroppen med en kopp varm te. Snart ska jag ta bussen till stan och gå runt i butiker där dem säljer saker jag inte har råd med. Vi hörs ikväll tror jag.
 

En decemberfredag

 
Nu är nästan allt klart. Allt stressande med inlämningar som blir tjocka sidor på varandra och den där känslan av att ha övermycket saker framför sig är i princip borta. Det är så skönt så jag inte vet vad. Ska fira med att sova ikapp alla timmar jag missat och köpa något bara för att. Denna helg ska jag få ordning på mig själv, mitt liv och mitt rum igen. Alla tre kaosar.
Det är förresten väldigt fint med snö och kyla tycker jag. Passar sådär alldeles förträffligt med stora snöhögar lagom till jul. Jag ska skriva en fin lista med vad jag önskar mig och ungefär allt på listan kommer att vara saker jag vet att jag inte kommer få som resan till Australien som alltid hamnar överst. I morgon ska jag ge mig ut i skogen med Fanny för att testa om en filmkamera lever upp till mina förhoppningar att klara av ett större projekt och så ska jag fota och jag tror det kommer bli fint för jag har inte fått fota ordentligt på alldeles för länge.
 

Ett minne:

 
vi låg mitt på grusvägen i natten och jag kan inte minnas om det fortfarande var sommarlov eller om hösten omfamnat oss. Vi sa inte så mycket, knappt ett dugg. Det var väldigt skönt för vi bara låg där och andades tungt och universum låg framför våra fötter och det fanns så mycket fantastiskt att betrakta och det var nervkittlande och fascinerande och läskigt. Jag kände dig inte så väl, men jag visste att du var bra för du var minst lika borta i himlen som jag och vi behövde inte säga något för att förklara känslorna den gav oss, vi visste. Det låg i tystnade emellan oss. Stjärnorna blinkade till ibland. Kanske var det våra ögon som spelade oss ett spratt, kanske ville dem hälsa.
 
Nu väntar jag på klara vinterskyar. När kylan griper tag kring en och man känner sig naken och ens andetag stiger uppåt tills man inte längre kan se att dem finns och vintergatan gläntar öppen och man kan ligga i snön ända tills benen blir blåa av köld bara för att man blir så borta av tanken på att det finns något mer än bara jorden. Sånt där som vi nordbor bara får uppleva.

Insnöad

Jag har varit insnöad hela dagen med kanelte och stickade strumpor och skrivit mycket mycket mycket om fascism och nazism och deprissioner och annat som skolan vill trycka in i ens huvud. Snön har yrat runt som om den aldrig någonsin skulle vilja försvinna och jag tycker om det för det är sådär förfärligt mysigt. Jag har klätt vår gran, som tyvärr är i plast, så nu står den där och höjer julstämningen och är sådär alldeles underbar. Dessutom har jag haft ett underbart doftljus tänt som luktar granskog och den doften gör mig varm inuti för den påminner mig om att julen kommer närmre.
 
Bilder för att höja mysfaktorn:
 
 

 

Paris

 
Jag minns detta så väl. Solen hade börjat bli sömning och luften glödde. Jag befann mig i en stad jag bara besökt en gång tidigare, och jag var på rymmen. Jag sprang runt med min kamera och önskade att jag också hade någon att sitta med på gräset och lyssna på musik med och prata och vara ung. Paris är världens vackraste stad, det bara är så. Byggnaderna, solen när den faller över takåsarna, alla uteserveringar, hur dem pratar. Tyvärr blev jag hittad av mina förädrar och vi begav oss till Montmartre. Någon gång ska jag rymma dit på riktigt, jag ska ta ett tåg eller cykel eller buss eller bil och så ska jag ha med mig någon jag tycker om och ett skrivblock en penna och en kamera. Det bara måste ske.

Jag vill ut på äventyr

Jag vill springa genom en sommarstad. Jag vill vara vaken på nätterna. Jag vill spendera kvällar på en brygga. Jag vill gå på festival. Jag vill dansa. Jag vill åka tåg. Jag vill fota filma skriva sommaren. Jag vill åka spårvagn. Jag vill sjunga till Håkanlåtar. Jag vill läsa i mitt favoritträd. Jag vill lära känna människor. Jag vill testa nya glassorter. Jag vill inte ha skola.
 

Ska vi springa iväg

Någon gång i mars 2012

 

Tre våningar upp är inte särskilt högt. Men det är tillräckligt högt upp för att man ska dö om man hoppar från balkongen. Jag står på räcket och ser ner, gatan ekar tomt. Snön ligger i drivor, svarta och förgiftade av avgaserna. Det är en deprimerande syn. Kylan river i halsen. Mina skor är löst knutna runt fötterna. Jag skulle aldrig vilja hoppa härifrån. Om jag skulle ta självmord skulle det vara på en vacker plats. Vi har skrivit en lista. Hundra vackra sätt att dö. Bara titeln ger mig underbara rysningar. 

---

Vi sitter hopkurade under samma filt och ser ut över staden.  Allt är fult utom himlen som har börjat brännas ljusröd i kanten. Luften är rå och den gör ont att andas in. Inte en enda människa är utomhus. Inga bilar på gatorna. Lyftkranarna står stilla och avtecknar sig mot horisonten. Mina ögon är trötta och jag gömmer händerna i tröjärmarna. Hon nynnar på en bekant melodi. En sång som är skriven långt innan vi föddes, och kommer sjungas långt efter att vi försvunnit. Det ända som hörs är hennes ljusa nynnande och luftkonditioneringen. Annars är allt stilla. Så fruktansvärt stilla.

Jag lägger huvudet i hennes knä och ser upp i himlen. Det slår mig att allt är så blått. Några sekunder tappar jag greppet helt och det känns som att jag glider, snurrar iväg. Jag absorberas av det blåa. Vart jag än vänder blicken ser jag inget annat än himlen. Det känns som att jag faller men samtidigt kommer jag närmre, högre. Det kittlar i min mage. Tanken av att vara där uppe är svindlande.

Hon börjar dra med sitt finger över min panna. Små, små streck. Hon viskar att det är stjärnor, stjärnor hon kan se på himlen om hon koncentrerar blicken tillräckligt. Just som vi känner oss som allra ensammast hör vi ett avlägset brus och en brinnande ljusboll börjar långsamt röra sig mot oss. Den är långt bort, och jag betraktar den fascinerat. Det är ett ufo, en komet, en fallande stjärna. Tillsammans ser vi den förvandlas från en diffus ljusboll till ett flygplan. Den flyger lågt över oss, så lågt att jag kan se luften skakas kring den och hur det vita spåret den lämnar efter sig långsamt luckras upp.

---

 - Du ska veta att allting inte var så bra som jag beskrivit det.

   Samtidigt som det var tusen gånger bättre.

Pyssel

 
Idag har jag pysslat ihop ett pepparkakshus. Jag har slagit in en julklapp och skrivit ett brev, jag har gått igenom sommarbilder och skrivit på baksidor. Jag har sett två rådjur korsa vår tomt. Jag har lagat världens godaste lunch. Jag har drömt om Australien. Jag har addresserat ett paket till Kalifornien.
 
 
 

En späd ljus varelse som gror i ett bröst

Jag har visioner i mig. Alltid. Dessa visioner är bilder, känslor, ljus som ligger någonstans mellan bröstet och huvudet och väntar att få bli till något mer än bara en hemlighet begravd i lungorna. Det är som elektroner, som elektricitet som måste transformeras via något för att ge rätt energi. Mina bilder hittar mig oftast i skogen, ensam med tystnaden till musik. Dem kommer till mig långsamt, ibland självklart. Ibland smyger dem sig på, först avvaktande bakom några träd, sedan närmre tills jag ser dem. Mellan en gran, på stigen, liggandes på mossan, i motljus, i skugga, dansande på en äng, begravd under vattenytan, död, levande, i extas, i tomhet.
Mycket av den inspiration jag hittar i mig själv ligger djupt rotad från min barndom. Min farbror brukade ta med mig ut i skogen och vi letade efter troll och andra skogsdjur. Dem kunde vara vart som hellst, i form av en stubbe, en sten täckt av mossa eller spegelbilden i en skogstjärn. Min farbror är en kreativ själ, och han brukade teckna för mig. Han ritade trollskogen och han ritade mig i den. I julklapp fick jag boken Bland tomtar och troll, och det var där jag kände mig hemma; bland sagorna. Min favorit är den om Tuvstarr, flickan som sitter vid skogstjärnen.
 
Jag har en skog i mitt huvud för det växer saker och långa blad slingrar sig kring mina lungor och för varje andetag jag tar fångar dem in de stoft som sedan långsamt gror till något så vackert som en idé, en bild, en historia. Jag känner en sådan stor lust att skapa något. Det är som att det glöder brinner sprätter. Det måste ut.
 

Urban photograph

Kvällen har sett ut såhär:
 
1. Måla krigsmålning framför spegeln, sätta på sig 1. glittriga strumpbyxor 2. glittrig tröja 3.glittriga strumpor
 
2. Ensam busstur in till stan, mycket skönt
 
3. Letande av vän/svart pälsboll vid slussen
 
4. Promenad till Södra teatern/kägelbanan
 
5. Ge bort biljett mot inträde
 
6. Glittrade i väntan på konsert
 
7. Träffade nya människor
 
8. Satt i ring och pratade
 
9. Spännande förband som var mycket bra och hade roligt hår
 
10. Väntan och letan efter andra vänner
 
11. Urban Cone
 
 
(En nyfunnen vän jag glömt namnet på tog denna, var lite för kort för att nå upp)
 
a) dans
b) rysningar
c) händer i luften
d) mimande till låtar
e) psykotiska känslor när musiken fyller ens kropp
f) blunda
g) konstig dans
 
Bäst var: Deja vú, Kings & Queens, Urban Photograph och Kids & Love
 
12. Stå vid signeringsbordet och skaka hand och berömma konsert
 
Nu:
 
1. Leka med webcameran för att jag för en gångs skull har smink på mig
 
2. Varm oboy och lussebulle
 
 
 
Min profilbild

Julia

Stockholm

To startpage

Subscribe

Seasons