Oh Runaway Searching for what's inspiring in life

Ibland krackelerar världsbilder

Jag är sexton år. Det är en bra ålder; livet öppnar sig hela tiden för mig, visar mig nya saker. Och jag tror att jag kan göra allting. Jag tror att jag kan ta mig vart som helst. Den finns en obotlig naiv optimism i mig. Jag har en lista, det har ni säkert också, men saker som jag ska göra innan jag dör. Jag tror på riktigt att allt som står där kommer att genomföras, även om det är en del absurda saker.
En annan sak med att vara sexton år är att jag inte kan dö. Nej, jag är ju så ung. Jag kan göra vad som helst och jag kan inte dö. Livet kanske ger mig en smäll på käften ibland men aldrig så att jag slås ut helt.
 
Jag cyklar jättesnabbt, solen gör skuggorna långa. Jag lyssnar på Håkan, som alltid. Tänker att i morgon ska jag boka biljett till Popaganda så jag kan få en liten bit till av håkanmagi innan sommaren är över. Det blir nedförsbacke, hjulen spinner snabbt under mig. Jag ser höghusen vid tunnelbanan några kilometer iväg och motorvägen in mot stan. Det är en fin kväll och musiken fyller mig med eufori, jag bara måste släppa taget. Blunda och släppa taget och vara tyngdlös för en sekund. Adrenalinet, det svinlande ögonblicket då man inte är så självklar längre. Jag släpper styret för jag vill släppa taget om allt och bli tagen någonstans. Iväg, vart som helst, ur kontroll. Jag är så satans trött på den där kontrollen.
 
Samma röda buss in till stan.
 
Jag kan inte dö för ordet dö har en annan betydelse för mig. Jag är sexton år och att få hjärtat krossat är samma sak som död. Död är att gå runt med osynliga blåmärken på hela kroppen för man är så dränerad på olyckliga känslor. Död är att vilja lägga sig innan kvällen och inte vilja vakna igen för att man inte får ett enda sms under dagen.
 
Men nu är solen ljummen, sommaren är inte ung längre och död finns inte längre hos mig. Jag springer från mitt hus in till Nybroplan i ett streck. Det tar två timmar. Jag känner mig levande och tacksam över att min kropp fungerar och gör som jag vill. Jag mår så jävla bra när jag hör viss musik. Jag längtar efter hösten. Men jag tar också vara på sommaren.
 
För länge sen skrev jag Ibland krackelerar världsbilder i min anteckningsbok.
Mitt liv föll isär men nu håller jag på att bygga upp det igen.
 
 

Comments

By Alva

Hej, kommer du ihåg mig? ^-^
Vi pratade om södra latin för ett tag sen. Jag kom in och har sökt tema, how about you? :) Hamnar vi i samma klass?

Ska förresten också på popaganda!

Svar: Hej! Visst minns jag dig :) Jag är 2,5 p från att komma in på södra och ligger 10 som reserv, så det ser inte så ljust ut på den fronten. Men jag kom in på sam sam på vrg jarlaplan vilket inte är så illa heller.

Då ses vi säkert på Popaganda! :)
Julia Caesar

Published 2013-07-23 16:24:07

By Matilda

Jag vet inte hur jag ska formulera mig men här är iallafall något: Min värld som jag känner till den är krossad. Du påminde mig om att det kommer en dag då jag har byggt upp allt igen. Tack.

Published 2013-07-27 22:23:09

New Comment


Won't be published



Min profilbild

Julia

Stockholm

To startpage

Subscribe

Seasons