Oh Runaway Searching for what's inspiring in life

Ibland krackelerar världsbilder

Jag är sexton år. Det är en bra ålder; livet öppnar sig hela tiden för mig, visar mig nya saker. Och jag tror att jag kan göra allting. Jag tror att jag kan ta mig vart som helst. Den finns en obotlig naiv optimism i mig. Jag har en lista, det har ni säkert också, men saker som jag ska göra innan jag dör. Jag tror på riktigt att allt som står där kommer att genomföras, även om det är en del absurda saker.
En annan sak med att vara sexton år är att jag inte kan dö. Nej, jag är ju så ung. Jag kan göra vad som helst och jag kan inte dö. Livet kanske ger mig en smäll på käften ibland men aldrig så att jag slås ut helt.
 
Jag cyklar jättesnabbt, solen gör skuggorna långa. Jag lyssnar på Håkan, som alltid. Tänker att i morgon ska jag boka biljett till Popaganda så jag kan få en liten bit till av håkanmagi innan sommaren är över. Det blir nedförsbacke, hjulen spinner snabbt under mig. Jag ser höghusen vid tunnelbanan några kilometer iväg och motorvägen in mot stan. Det är en fin kväll och musiken fyller mig med eufori, jag bara måste släppa taget. Blunda och släppa taget och vara tyngdlös för en sekund. Adrenalinet, det svinlande ögonblicket då man inte är så självklar längre. Jag släpper styret för jag vill släppa taget om allt och bli tagen någonstans. Iväg, vart som helst, ur kontroll. Jag är så satans trött på den där kontrollen.
 
Samma röda buss in till stan.
 
Jag kan inte dö för ordet dö har en annan betydelse för mig. Jag är sexton år och att få hjärtat krossat är samma sak som död. Död är att gå runt med osynliga blåmärken på hela kroppen för man är så dränerad på olyckliga känslor. Död är att vilja lägga sig innan kvällen och inte vilja vakna igen för att man inte får ett enda sms under dagen.
 
Men nu är solen ljummen, sommaren är inte ung längre och död finns inte längre hos mig. Jag springer från mitt hus in till Nybroplan i ett streck. Det tar två timmar. Jag känner mig levande och tacksam över att min kropp fungerar och gör som jag vill. Jag mår så jävla bra när jag hör viss musik. Jag längtar efter hösten. Men jag tar också vara på sommaren.
 
För länge sen skrev jag Ibland krackelerar världsbilder i min anteckningsbok.
Mitt liv föll isär men nu håller jag på att bygga upp det igen.
 
 

Carpe diem resan

 
Hej hej här är jag. Hemma från en vecka på resande fot i Sverige. Det var på en långpromenad en kväll när solen färgade himlen röd som iden om att jag och Annie skulle ta färjan över till Gotland och cykla runt föddes. Den var nästan helt tagen ur luften, hittad ur ingenstans. Och plötsligt satt vi på färjan med bara hav kring oss.
 
 
Vi hyrde cyklar och så lastade vi dem fulla med all packning man kan tänkas ha med sig när man ska cykla runt på en plats man aldrig innan besökt.
 
 
Pauser var väldigt viktiga.
 
 
Vi stannade ofta till vid kyrkor. Efter några mil på cyklarna insåg vi att kyrkor är något det finns gott om på Gotland. Dem är väldigt vackra och gamla och det var skönt att gå in i dem svala byggnaderna som ombyte mot att cykla på heta vägar med solen brännandes i nacken.
 
 
Ja det där med att stanna till vid kyrkor och utforska dem blev lite av vår grej, vi kom nämligen på att vi kunde ladda våra mobiler där inne. Vilket kändes väldigt komiskt. I alla fall så var det väldigt spännande att besöka kyrka efter kyrka, särksilt för mig som är ateist och ofta brukar undvika kyrkor och allt därtill. Dem stod alltid folktomma och öppna.
 
 
Och vägarna var oftast öde dem med.
 
 
Vi lämnade Visby för vita stränder och somnade till ljudet av vågorna.
 
 
Det var ovanligt lätt att hitta bra tältplats och rutinerade efter Hultsfred var det bananlätt att få upp tältet (skoja Annie gjorde allt jobb jag är fruktansvärt dålig på sånt).
 
 
 Och det bar vidare mot nya platser. Vi cyklade in mot landet och vägarna omfamnades av skog som bröts av av öppna landskap med kossor och får.
 
 
Vi hittade ett stort fält där dem odlade majs och där stannade vi till för att fota. Tyvärr hade vi ju bara med oss mobilerna att fota med och jag hade 4 exponeringar kvar på min engångskamera som hängde med till Frida och jag slösade hälften av dem på där. Det var det värt liksom.
 
 
Sen cyklade vi vidare och sjöng på Håkan.
 
 
Vi möttes av stenar på stranden
 
 
och en magnifik himmel.
 
 
På morgonen tog vi på oss våra badkläder och tog ett dopp i havet som nästan skulle kunna vara medelhavet, sen cyklade vi mot dem obligatoriska raukarna.
 
 
Dem gjorde lite ont att gå på barfota men var väldigt fina.
 
 
Och himlen var alldeles blå så det känns sommar in i benmärgen.
 
 
Det bestegs lite raukar.
 
 
Sen ropade vägen på oss.
 
 
Och vi cyklade en himla massa och pausade också en himlans massa eftersom solen gassade som attans och gjorde oss svimfärdiga. Som tur var hade vi lastat cykelkorgen full med vatten, smågodis och resorb.
 
 
Efter en hel evighet kom vi till ett ica där vi köpte ännu mer godis och provisorisk middag. Komiskt var ju att vi skämtade om att "Alla vägar bär till Rom" när vi cyklade eftersom att vi cyklade mot Roma, och när vi kommer fram så står det just det på icapåsen.
 
 
Vi fortsatte en liten bit längs "stora" vägen för att leta ställe att äta middagen på och svängde in vid första bästa landsväg som ledde till en fin klosterruin från 1164. Där slog vi oss ner och åt middag i gräset.
 
 
Och så bar det vidare...
 
 
Lagom till solnedgången kom vi till Visby och jag åt en väldigt god glass.
 
 
Vi satte upp tältet och lät ingången vara öppen hela natten. Det var fantastiskt.
 
 
På morgonen vaknade vi upp till denna utsikt.
 
 
Vi letade frukostställe och hittade en mysig gård strax utanför Visby där vi åt goda surdegsfrallor. Vi stannade där ett tag och slöade i en hängmatta vid en trädgård med körsbärs och äppelträd, kikade in på gårdsbutiken och satt och pratade långt efter att kaffet kallnat. Där hade dem även en väldigt fin trädgård där blommor växte fint så vi var tvungen att gå in mitt i allt och ta en bild.
 
 
Sen tog vi cyklarna in till vackra Visby.
 
 
Där hittade vi till den botaniska trädgården (är något förälskad i botaniska trädgårdar och drömmer om att ha en grönskande trädgård med växthus, tyvärr har jag väldigt ogröna fingrar).
 
 
Där växte det alla sorters rosor.
 
 
Annie plockade med sig en att ha på hatten.
 
 
Fast först fick jag lukta på den lite (den luktade sommar för er som undrar).
 
 
Vi kom till en fin bro och jag började tänka på monets målningar.
 
 
Vi promenerade vidare och hittade ett lusthus. Ett sånt ska jag ha i min myllrande trädgård när jag är gammal och har all tid i världen till sånt som lever och är vackert. Och så ska jag ha rosor som klättrar längs väggarna och tomater som gror i mitt växthus.
 
 
Efter en rundtur i den botaniska trädgården behövde vi fylla på med något gott så vi satte oss vid hamnen och njöt av glass från glassfabriken. Jag valde tre kulor med smak av polka, kiwi och hallon/saltlakrits. Som vanligt var polkaglassen bäst.
 
 
Efter glassen plockade vi fram kartan och begav oss ut på historisk vandring i Visby som faktiskt är ett världsarv. Det tycker jag är lite häftigt.
 
 
Vi gick runt ringmuren och läste på om tornen.
 
 
Sen var det så fantastiskt att man kunde gå in i kyrkoruinerna i staden så det gjorde vi. Vi hittade en gång in i väggen och på nedslitna trappsteg gick vi runt i St. Lars och Drotten. Det var överaskande spännande!
 
 
Dessa kyrkor är alltså så gamla att dem övergavs vid Sveriges kyrkliga reformation under 1500-talet. Historienörden i mig jublar.
 
 
Vi strövade oss vidare längs gatorna och gick förbi otroligt många fina hus och portar/dörrar. Tänker att här vill jag ha ett sommarhus när jag är äldre.
 
 
Kolla bara vilken dröm.
 
 
Sen tog Annie med mig till en otroligt vacker utsiktsplats vid Domkyrkan. Havet glittrade.
 
 
Vi hade Crossianter och låssades att vi var vid en medeltida fransk by vid medelhavet. Det funkade ganska bra.
 
 
Sen började solen sjunka lite lägre och göra skuggorna längre.
 
 
Det var helt enkelt dags att dra oss bort mot båten. Vi lämnade in våra cyklar och hämtade ut båtbliljett mot Nynäshamn. Det kändes ganska hemskt att lämna denna ö som överaskat mig posititvt om och om igen. Jag är så otroligt glad att vi av impuls bokade biljetter och begav oss dit. Jag kommer tillbaka. Nästa sommar och sommaren efter det och sommaren efter det. För Gotland är sommaridyll.

Explodera Stockholm

Igår var en overkligt vacker dag. Ja ni kan ju lista ut varför. Solen sken över Stockholm och helt plötsligt satt jag på en gammal spårvagn (jag visste inte att dem faktiskt fortfarande användes i kollektivtrafiken) och lyssnade på Evert Taube med Håkan samtidigt som jag åkte längs vackra Strandvägen och kände att trots allt som tyngt ner mig sista tiden så kan jag stå upp. Stå upp rakryggad och känna att livet går vidare.
 
 
Jag hittade till Skansen och till mina vänner i vimlet. Där började det klassiska väntandet när tiden tappar all reson som inför alla konserter. Jag kände mig lite vimmelkantig och väntade in allsång och håkan sittandes.
 
 
I all hets inför bussen till stan drog jag på mig ena strumpan ut och in, som tur är syns inte sånt när man har strumpor som är glittriga på både in och utsidan. Knasigt livet är ibland. Och så den vackra spårvagnen som jag var tvungen att smygfota.
 
 
Sen så rann tiden ikapp och plötsligt stod han på en arms avstånd och sjöng Du är snart där och det var så vackert att tårarna hittade sig till mina ögon. Ja ibland är livet fint minsann. Ibland står man i en folkmassa och sjunger dem där raderna man kan utantill så väl för dem funnits med en så länge och överallt. Nu måste jag bara ta och boka min biljett till popaganda så jag kan få en bit lycka till.
 
I morgon stiger jag upp i gryningen och tar ett tåg ner till Malmö och Frida som jag inte träffat på ett halvår. Ska bli så otroligt kul! Har laddat med engångskamera och gjort upp fina planer. Berättar och visar allt när jag kommer hem på söndag. Carpe diem ta hand om er stor kram från en euforisk Julia som vet att hon upplevt sommarens bästa vecka innan den ens är över.

Gamla kläder

 
Köpte denna alldeles underbara skjorta (straight from the 70's precis som det ska vara när man vintageshoppar) för en tjuga. Den låg och ropade på mig i en såndär koffert där övergivna plagg bor. Nu älskar vi varandra <3
 
 
Korkad som jag är tog jag aldrig någon bild på den innan den lämnades in hos mormor för hjälp med att sy om, men här kan man skymta plagg nmr 2 som jag köpte hängades på min garderob (den rosarandiga klänningen till vänster om mig alltså). Det är den absolut sötaste klänningen jag sett i hela mitt liv med underbar vippkjol och eftersom den också är vintage och inte nyproducerad är den så mycket 60-tal att mitt hjärta slår lite fortfare av att få äga den. Tyvärr är det en barnklänning = stramar lite väl över mina boobs och midja därför måste den sys om. Visst går den att knäppa men det skulle leda till långsam och ack så vacker kvävning.
 
 
När jag promenerade bort till mormor för att lämna in min nya och kära ägodel passade jag även på att plocka med mig lite vintagekjolar hem. Bland annat denna som hon sydde i slöjden när hon var liten. Är i full gång med att samla på mig det bästa från 50, 60 och 70-talet. How lovely.
 

Jag

Plötsligt har jag hittat dit igen, sinnesståndet då orden kommer lätt och rinner ut framför mig utan att stanna. Det där sträcket som hela tiden jäktar efter mer står aldrig stilla på datorskärmen. Texten blir min bebis och historien följer med mig konstant. Det är många saker som cirkulerar runt i mitt huvud, ibland vet jag varken ut eller in.
 
De enda planer jag har under hela lovet är de mellan två tågbiljetter 11-14 juli då jag ska till Frida. Jag vet inte vilken skola jag kommer gå i de kommande tre åren. Jag vet inte vad jag känner och vad jag inte känner. Jag har ingen fast bekantsapskrets utan alla är utspridda lite här och var. Det är inte läskigt på något sätt.
Men det är ensamt.
 
En gång skrev jag att ord är det finaste man kan få, för jag älskar ord och samlar dem inom mig.
Men tiden har fått mig att inse att det inte alls är så. Det är handlingar.
Handlingar kan innehålla ord och då är dem som vackrast.
 
Jag har varit lite vimmelkantig på sista tiden.
 

bilder

trillar genom mina gamla mobilbilder som ligger gömda bland mitt bildarkiv i datorn. det är jobbigt för att det är sentimentalt med också befirande att det ligger begravt bakom mig.
tiden och dess besvär alltså.
 

Småsaker

 
Hej på er! Dem senaste dagarna har jag varit uppklädd till tänderna och tagit mig genom den obligatoriska skolbalen och lärarmiddagen.
 
 
Håret är nu blekt för en sista gång (efter hultsfred är det redo för den rosa färgningen, nu kommer det äntligen att lägga sig i hela håret och inte vissa ljusa partier).
 
 
På balen bar jag en klänning mamma köpte på loppis i helgen för 50 kr. Den var för liten för henne så hon gav den till mig. Jag sydde upp den en bit (livet som under 160 är lite jobbigt ibland) och bar den med ett par klumpiga svarta klackar jag hittat för en tjuga på samma loppis.
 
 
Idag var det lärarmiddag och då hade jag på mig denna underbara kjol som jag lånat av Ebba.
 
 
Har för övrigt hittat en ny favoritfrisyr ala birgitte bardot 60-tal. Lovely lovely.
 
 
För några dagar sedan trillade ett trevligt brev in från den här fina tjejen. Sånna överaskningar är alltid lika mysiga.
 
 
Fyndade även ett gammalt munspel och en underbar tavelram för en tia styck häromdan.
 
 
Och ytterligare en såndär trevlighet, man kunde nämligen ta ett foto i gallerian för en enkrona så då bestämde jag och sofia oss för det. Och det var ju bra, för foton är aldrig fel (särskilt när dem är framkallade/på papper).
 
 
 
(Ful bild på packning inför hultsfred) peppen just nu är enorm. Mitt hjärta går sönder eftersom jag inte kan ta med min systemkamera men har bunkrat upp med engångskameror. Så får det bli. Vi ses på söndag!

lyssna inte på cc du blir dum i huvudet

 
Nu doftar syrener och ben blir bruna. Nu startar sommarlov och färska jorddgubbar säljs för tjugo kronor litern vid hötorget. Jag borde vara lycklig men jag känner mig tom.
Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Tills luften tar slut i bröstet och det spritter i lungorna av eufori. Det finns så mycket jag har att vara glad över, så mycket fint planerat. Men stressen i mig har inte lagt sig än och jag som älskar att ha en oplanerad framtid mår illa över att inte veta vilken skola jag ska börja i höst. Jag har ingen kontroll alls och det gör mig livrädd. Hela tiden kryper ett litet djur längs min ryggrad som försöker påminna mig om att jag har något att göra. Så har det snart varit i ett år, särskilt nu på våren. Jag har knappt kunnat andas. Jag har legat vaken om nätterna. Men nu när jag är här; dit jag längtat, känns det alldeles grått och kletigt. Jag kan inte sitta stilla utan måste hela tiden sysselsätta mig med något. Jag är rädd för att slappna av, jag vet inte vad som kommer hända. Jag har försökt leva leva i såntpass askes som det här samhället ger möjlighet till men det leder till ingenting. Sen försöker jag leva i överdriven sinnlig njutning men det fungerar inte heller. Jag köper saker jag inte behöver och blir alldeles överlycklig, kvitton samlas i små skammhögar på golvet. Trillar hela tiden över kanten. Allt jag vill är att vara kär och göra dumma saker.
 
Hur spriner man ifrån någonting som sitter fast inuti
 
Just nu känns det väldigt attraktivt att:
 
krypa in i en tvättmaskin och åka runt runt runt tills hjärnan rätat ut sig igen
boka flygbiljett till valfritt land alternativ sätta mig på tåg och blunda
bosätta mig i mörkt rum med spännande ljus i olika färger och former som blinkar till bristningsgränsen på att ge epilepsi
hoppa framför ett tåg
följa med en främling hem
äta svamp eller annan valfri substans som gör en lite mindre vanlig
åka rutschkana som aldrig tar slut
stå mitt i en stor folkmassa och dansa
blöda sönder, blöda tills jag tar slut och inte finns kvar
flytta från jorden kolonisera avlägsen del av universum och bygga upp nytt samhälle där alla är som care bears
dansa till the knife, cc och m83 på någons golv när det är mörkt och ibland snuddar man vid varandra och då är det som elektriska stötar
 

Lyssnar på motown

(Har uppenbarligen en favoritposé)
 
Gå på loppis kära vänner. Gå loppis så mycket ni bara kan!!! Idag har jag först besökt loppiset vid täby galopp (för er som bor såpass nära att ni kan ta er dit med roslagsbanan; gör det!) och fyndat galet sen åkte jag in till stan med käraste Fannie och vi köpte mat och jag köpte rosa hårfärg sen satte vi oss i Tegnerlunden och åt jordgubbar och jag snodde lite lemonad av henne.
 

 
Jag köpte den brungråa tröjan på översta bilden för så lite som femton kronor och kjolen under för en tia. Den behövs sys in en aning men jag antar att det är det som är charmen med att handla kläder på loppis. Köpte en himlans massa annat också, bland annat ett gammalt munspel för en tia. Nu ska jag se några avsnitt av Mad Men men först skattjakt i köket efter något gott. KRAM <333

Och skrämmande bra

 
Såhär ser min avslutningsklänning ut och såhär ser det ut när jag trillar i den på mitt golv. Lagom bra sätt att inleda min första webcamsgif. Jag hittade den gömd i min mammas garderob och den är straight from the 50's. How lovely.
 
Tack så mycket för alla fina kommentarer som trillat in på både mitt lite nakna inlägg om att träffa människor genom sin blogg/instagram och om tv-serier. Så mysigt att läsa svaren och har skrivit upp tv-serierna nu så att jag ska komma ihåg vilka det nu var jag skulle se.
För ett tag sen hade jag min frågestund och dem frågorna jag inte besvarat har jag inte glömt bort! En var att jag skulle göra en liten film om mitt rum men då tänkte jag att det måste vara städat först... haha.
Vi är alltså inne på hälften av maj vilket betyder att sommarlovet står och sträcker ut armarna mot oss i detta nu. Men först springa lite till. Herregud mina slutbetyg sätts om 16 dagar och jag har ingen aning om vilken skola jag ska börja på i höst. Min framtid är än så länge ett blurr, det kan ju bli vad som helst. Känns skrämmande bra och skrämmande nervöst.

The Romanovs

 
Vad har jag pysslat med på senaste tiden? Jag har satt upp ytterligare stjärnor i mitt tak och inhandlat rosa hårfärg som ligger och väntar på helgens tidsöverflöd.
 
 
Jag har också köpt mig ett par begagnade creepers och lånat en bok om den sista ryska tsarfamiljen.

Att träffa någon för första gången

 
Vi har ju aldrig mötts innan första gången vi möts, inget konstigt med det. Men sen finns det dem människorna man pratar dag in och dag ut med, delar hemligheter, fördriver tiden tillsammans med. Allt är som det ska förutom den där väsentliga detaljen att man aldrig mötts innan. Det är lite läskigt, man vet inte riktigt om man ska bryta den osynliga muren och fråga. För det är väl inget konstigt med att fråga en person man känner sig nära med om hen vill träffas? Det är få dagar som rinner förbi utan att jag pratar med Frida på sms, snapchat, instagram, twitter eller vad det nu kan vara. Ändå har vi bara träffats en endaste gång. Men hon känns som en av mina närmsta vänner och det gör ont att hon bor så långt bort.

Det är något magiskt i att ha personen man känner så väl framför sig. Det finns en riktig människa, av kött och blod, bakom skärmen. Plötsligt har jag vänner som tycker det är kul att fotografera och bli fotograferade. Plötsligt har jag vänner jag har mer gemensamt med än dem i min klass. Och det känns så bra. Samtidigt känns det lite skamligt att vi lärde känna varandra på grund av att vi började kika för över ett år sen. Inget jag går runt och pratar om, inget jag säger till mina föräldrar. Men jag tackar ändå mig själv som vågade. Människor berikar livet, så är det bara. Jag råkar leva i en tidsålder där jag träffar fler nya människor dagligen på internet än i verkliga livet och det här är mitt sätt att anpassa mig.
 
Här får ni lite hemliga bilder på mina vänner jag träffade tack vare <3internet<3. Jag skriver inte rakt ut men jag tror ni kan lista ut själva.
 
 
Nu lämnar jag er med den självklara frågan, ni känner mig och jag tror mig känna några av er eftersom jag läser igenom alla bloggar som kommenterar, skulle ni våga träffa mig?

Du är ett komplext mönster

 
Jag är trött på att känna såhär, ja jag är trött på att konstant blöda innifrån och försöka läka genom att låta tankarna vandra mot saker som är nästan lika komplext men det funkar bara inte. Det är som att kvävas, som att drunkna. Det vore så lätt att ta sig upp till ytan men samtidigt så är det en osynlig barriär emellan och det går bara inte. Fast visst kändes det ganska bra idag, som att världen var ett trassel jag precis löst upp, när jag satt på pakethållaren bakom Ebba och susade fram med solen i ögonen påväg till tunnelbanan och när jag för första gången besökte stadsbiblioteket och gick och drog med fingrarna längs bokryggarna.
 
Nej livet ge mig inga fler komplexa mönster, kryptiska medelanden eller ekvationer (mitt hjärta klarar inte av). Jag orkar inte ligga vaken om nättterna, lyssna på Smother av Daughter och stirra ut i stjärnhimlen i mitt tak och vänta på att dö fastän inget händer. Låten tar slut och jag går och lägger mig och ställer väckarklockan så att jag ska vakna tre timmar senare.
 
Det fortsätter eka tyst i mitt rum, dunkla väggar och ett fönster mot en skog. Men värst är tommheten i min kropp, ett vakuumi mitt bröst. Inte ens ekot finns kvar.

Hårmisshandel

 
Det är på tiden att jag snart bör göra ett before I die inlägg för sådana är så himla kul att läsa och inspireras av. Förra lördagen drog jag nytta av Stockholms kulturnatt och såg på månens kratrar genom ett stort teleskop vid observatorielunden eftersom att det var gratis och öppet hela natten/kvällen. Att se på himlen från ett teleskop har varit på min before i die lista sedan den skapades. Likaså har jag velat färga mitt hår ljusrosa väldigt länge. Jag var påväg förra året i mars men då blev det blått som himlen istället. Nu har jag i alla fall tagit initiativet eftersom att det var så härligt att kunna pricka av en sak på listan, så varför inte en till sådär i farten?
Problemet är dock att jag har haft mörkbrunt hår och för att den rosa färgen ska synas så krävs det att jag har platinablondt. Har nu blonderat det två gånger, totalt 14 toner eller vad man nu säger, och det är fortfarande för mörkt. Mitt hår gråter men jag vill så gärna ha rosa hår. Just nu är det lite som en morot/spaghetti. Vill väldigt gärna skriva yolo nu för det är min enda ursäkt när jag står och kletar i blekningsmedel i håret. 

Fram tills nu

 
Tid för reflektion är väl nu då man byter vinterkappa mot jeansjacka. Vintern försvann sådär snabbt igen, jag minns knappt hur den började. Vart var jag när den första snön föll? Jag frågar mig själv vad jag gjort hela vintern men jag vet inte. Kanske tappade jag mitt medvetande någonstans mellan alla bussturer fram och tillbaka på kvällarna lyssnandes Kurt Vile. Jag har legat vaken om nätter på mitt golv, stirrandes (tycker mer om att säga gazing men ska inte byta språk här) på mitt stjärntak och alldeles outgrundlig innombords.

 
Jag har i alla fall lysnat på bra musik.
 
 
Pratat med rolig Strand of Oaks trummis med Ebba och gjort en instagram middag med Fannie.
 
 
Varit någon slags Marie Antoinette och Birgitte Bardot.
 
 
Åkt bil långt och snabbt
 
 
Jag hittade mammas prickgrejer som hon köpte när hon bodde i Indien som barn, och min gata har varit blå och kall. Men jag tycker om det blåa, som ett hav ovanför våra huvuden.
 
 
Har fikat och fotat och pulsat fram i snö. Ja nu saknar jag snön lite faktiskt, men jag klarar inte riktigt av vinterns instängda känsla. Jag är glad att det är över, jag är glad att det ligger bakom mig. Nu ser jag fram emot att äta jordgubbar i gräset, gå barbent, fota i motljus utan att frysa om fingrarna, läsa i ett träd, gå på Hultsfred, inte behöva lägga mig om kvällarna och allt det där jag inte riktigt vet om än.

Frågor från Clara

Vad vill du göra i vår?
Hångla, fota, springa och kanske odla något grönt och skört på en fönsterkarm.
 
Vilket gymnasium har du valt och hur visste du vad du ville välja?
Jag har valt sam sam på Södra Latin. Två nära vänner till mig går där och dem verkar ha det så himla bra och jag vill gå i en skola som det faktiskt är kul att gå till. Så är det inte riktigt nu. Tyvärr ligger intagningspoängen äckligt högt om man jämför med mina betyg, men jag kämpar på.
 
Bild från Spanien

Vilka länder skulle du helst vilja besöka och vad skulle du vilja göra i dem?
Åh då skulle jag vilja säga Australien, Japan, Nya Zeeland, Brasilien, USA och Indien. Det självklara svaret är såklart att fota, jag vill så gärna fota allt vackert jag ser och dela med andra.
 

Te eller kaffe?
Te alla gånger. Vågar inte dricka kaffe av rädsla att bli sådär koffeinberoende för jag tenderar lätt att missbruka saker.
 

Varifrån får du all din inspiration?
Det är lite som när man bakar eller som fotosyntesen. Låt musik rinna genom min kropp, låt mig promenera i skogen och kisa mot solen så växer det något. Jag vet inte hur det går till. Annars tycker jag att det är väldigt inspirerande att diskutera saker med andra, det leder mig lätt till andra vinklar och synsätt och plötsligt har jag en bild på min näthinna som inte går att få bort förrän den är tagen med en kamera.
 
Hur ser din favoritfrukost ut?
Nu borde jag ju ha en såndär frukostbild (är det inte lite så att man måste ha haft ett frukostinlägg för att bli accepterad i bloggvärlden?) men det har jag ju inte. Jag tycker om att göra en smoothie på helgmornarna men det kanske är lite för enkelt. Nej, annars bakar Ebba väldigt goda scones och dem är väldigt bra att starta dagen med.

del II

Vad gjorde dig glad och ledsen idag? från Mirjam
 
 
Det finns rätt mycket att vara glad för idag faktiskt. Igår var det instängt och det kändes som i november då livet står stilla men idag är himlen blå och luften ljummen. Att Håkans skiva har släppts idag gjorde mig glad, att jag lagade god vegomiddag gjorde mig glad, att jag tog av mig kappan påväg hem från skolan för att det var så varmt gjorde mig glad. Lite ledsen är jag över att jag inte var på Håkans signering idag eftersom att jag måste göra läxor, men sånt är livet.
 
(ps. är det inte världens finaste skivomslag?)

En fråga från Eva

Hur vill du att ditt liv ska se ut om tio år?
Hur tror du att det ser ut?
 
Det är en ganska bra fråga, för jag är en såndär som tycker om att planera saker. Att skapa spellistor, skriva in i kalendern, räkna ner dagrar ja allt som är i framtiden tycks bra mer attraktivt än där jag är nu.
Frågorna går ihop, jag tror att jag på något sätt kommer hamna dit jag vill. Kanske är det min ungdoms naiviet som får mig att tro så, men jag känner å andra sidan en väldigt stor trygghet i att jag velat samma sak ända sedan jag varit liten med min framtid.
Jag satt i en bil en sommarkväll påväg hem från min farfar. Min pappas sida är väldigt kreativ; en ständig lukt av terpentin i ett hus där väggarna är fyllda av tavlor, bokhyllor längs väggar och en bok om en färghandlare som gick vilse skriven av min farfar. En stor trädgård där man kan plocka bär och lukta på rosor och hela tiden uppmuntras till att tappa bort sig själv i det gröna, skapa historier kring allt runt om kring. Den kvällen, i bilen på väg hem, berättade min farbror om en bok han höll på att skriva. Bokstäver som bildade ljud i munnen var något helt nytt för mig då, trots det visste jag att det var något viktigt och kul. Då bestämde jag mig för att jag också skulle skriva en bok. Jag ville hålla den i handen, känna tyngden, räkna sidorna. Jag ville skriva.
Jag vill skriva.
 
Jag har väldigt svårt att se mig själv i Sverige i framtiden. Jag tycker om Sverige men Sverige är litet, mörkt och kallt och får mig att krympa, se livet som en tunnel med dovt mörker längs sidorna och endast i framtiden ett ljus. Efter studenten vill jag skaffa mig ett boende i Melbourne. Jag vill fota, lära känna en ny värld och forma den runtom mig. Jag vill sitta uppe mitt i natten, i en stad där jag inte känner någon, på en kontinent jag inte känner någon, och skriva. Jag vill skriva jag vill skriva jag vill skriva.
Visst inser jag att det är ett liv som inte många kan leva, man jag har väldigt svårt att se mig själv göra något annat. Det är precis som när man är kär, allt annat blir bara otänkbart. Och när min kärlek till att skriva och att se bilder i huvudet att sedan fota funnits där så länge, rotat sig så djupt i mig, känns det ännu tryggare. Jag antar att ni också har upplevt en sådan här konstant kärlek.
 
Om 10 år är jag 26 år. Då är man vuxen. Då kan man göra vad man vill. När jag är 26 hoppas jag att jag arbetar med något som innefattar att skriva och att fota. Världen är fri om du har pengar och pengar är tid därför tror jag att jag lyckats ta mig härifrån. Kanske har jag hittat en pojke att bo ihop med. Där hamnar min framtid tillslut.

 
Avslutar min text med två bilder på mig själv, om ni vill hjälpa min trubblande själ att välja om jag vill go 60's eller 70's vore det väldigt uppskattat. Vad tycker ni är finast?
 
 

den perfekta boken

 
Så fick jag en Moleskine tillslut. Rätt i handen och pappret helt perfekt att låta orden rinner över.
 
 
Jag skriver hemiga meddelanden till mig själv i den.
 
 
Målar lite smått.
 
 
Klistrar in favoritbilder.
 
 
Och viktigast av allt; the bucket list. Mitt livs uppdrag/mening/äventyr. Hur kittlande är det inte att kunna planera sin framtid?
 
 
I måndags fick jag ett hemmagjort kuvert med ett fint brev och bilder från Jerusalem och London av en viss Frida som jag saknar väldigt mycket.
 
 
En suddig bild på min vägg och en mindre suddig bild på ett instruktionsblad som jag hittade på Naturhistoriska riksmuseet efter att jag promenerat runt i ett stort växthus och luktat på sommaren. Kartan över stjärnhimmelen kostar 150 ifall någon skulle få för sig, och herbariumhäftet var gratis.
 
 
Och idag är det fredag och det firas med hembakade kakor och mys.
 
Ps. nu börjar jag knepa ihop inlägg till frågestunden

Om att filma något som nästan ger en epilepsi

Två inlägg under här har jag lagt ut Baptism videon som spelades in en såndär tråkig tisdag i februari. Jag skulle egentligen bara fota, och för att få det bästa ljuset ställde jag in fokus när rummet var upplyst, släckte allt ljus och fotade sedan med endast kamerablixten. Imed att Fannie hela tiden bytte pose hackades rörelserna upp och det var äckligt vackert att se genom sökaren. Tyvärr kan jag inte filma med min kamera men det kan Fannie. Så vi filmade in. Allt är improviserat och jag har i de flesta fall inte en blekaste aning om vad vi gör. När vi flyttade om lådor för att kunna fota mot en helt vit vägg dök lite låtsasblod upp, varför inte?
 
Nu såhär i efterhand ser jag det som en kompensation för att vi inte gick på Crystal Castles den 9 mars.
 
Min profilbild

Julia

Stockholm

To startpage

Subscribe

Seasons